The Fucking Life
År 1997 föddes en flicka. Den flickan var lycklig. Hon hade både mamma och pappa vid liv. Hon hade det bra. Flickan heter Moa. Med tiden som gick växte Moa upp... Hon had mellan blont hår och blåa ögon. Hon var lycklig tills år 2005. Då Moa, Moas mamma (Ingrid), Moas pappa (Thomas), Moas mammas kompis (Agneta) och Agnetas barnbarn (Robin) var på semester. Det var till en början mycket trevligt, dom solade och badade. En varm dag var det en tipspromenad. Dom alla bestämmde sig för att gå. Det var ingen vanlig tipspromenad. Det var att hoppa över stup, klättra upp för berg och gå i skog. Vilket var väldigt riskabelt. Men det visste dom ju inte. Thomas bar en rygg säck och en flaska vatten. Dom började gå. Alla hamnade i olika takt. Thomas gick sist.Dom gick först igenom skogen. Dom stannade och väntade på Thomas, men han kom inte. Ingrid bad dom andra att gå vidare, och det gjorde dom. Dom klättrade upp för ett högt berg. Agneta gick och pratade i telefon. Dom träffade några snälla personer som hjälpte dem över stupen. Stupen var svarta och djupa. Säkert 5 meter djupa. Till slut kom dom tillbaka till kampingen. Ambulansen var där. Moa fick lite panik för hennes mamma och pappa var ju inte där än. Agneta förklarade att en gubbe hade ramlat och att dom var tvugna att hjälpa honom. Hon sa att han hade slagit sig allvarligt. Så dom var tvugna att hjälpa honom. Tiden gick och dom kom inte. Agneta gick och pratade med ambulansen. Agneta kom tillbaka till Moa och förklarade sanningen. Det var ingen gubbe. Det var Moas pappa. Han hade ramlat på en sten och slgit i huvudet i en anna vass stenkant. Det hade flödat blod och han hade varit medvetslös. Ingrid hittade honom i sista sekund. Hon tog av sig koftan och tryckte emot såret. Som tur i oturen kom två till och hjälpte henne. En av dom sprang och ringde 112. Thomas hade ramlat mellan två berg. Det kom en ambuland helikopter. Den landade på en klippa. Moa grät och grät hela den natten.Hon trodde att han skulle dö. Hon var rädd. Räddslan var stark, Moa var svag. Redan nästa dag fick Thomas komma hem. Han hade ett stort blåmärke i pannan och han hade sytt 7 stygn i pannan. Han såg ut att må riktigt dåligt. Vilket han gjorde. Han blev helt förändrad både i utseénde och personlighet. Han blev svag och rädd. Orolig liksom. Hans hud blev gulare och gulare. Han blev svagare och svagare och sjuk till slut. Moa kom som vanligt hem från skolan en dag. Ingrid satt tårögd i vardagsrummet. Din pappa är döds sjuk, sa hon till Moa. Det var 27 April 2006. Moa grät och grät. Hon blev ännu räddare och svagare. Han med. Moa gick upp till sjukhuset varje dag. Det var svårt att inte gråta, men hon var tvungen att hålla tillbaka när hon var inne hos Thomas. Han förstog inte själv vad som hände. Ingen förstog. 11 dagar på sjukhuset sen var det slut. Moa blev helt knäckt. Hon ville dö. Hon mådde verkligen skit. Hon trodde att hon skulle dö. Hon var rädd. Hon kände sig ensam. En månad senare var bisättningen. Moa valde att vara med. Hon såg sin pappa ligga där. Inte andas. Inte kunna röra sig. Fridfull och lugn. Han såg ut som en docka. Hon tog hans hand. Den var kall. Tårarna föll ner för hennes kinder. 8 maj 2006. Då hände det. Det som inte får hända. Han gick bort. Han försvann.Det som inte fick hända hände. Hennes liv förstördes. ALLT förstördes. Begravningen var ganska jobbig. Tårarna började falla under låten: "Season in the sun". Thomas hade skrivit vit-arkivet redan. När dom skulkle gå fram och ta ett sista farväl kom flera tårar. Dom tog aldrig slut. Hon ville bara ge upp. Men hon gjorde inte det.2006 hände två saker som förändrade hennes liv. Hennes mormor (Thyra) gick även bort. Det förändrade hela situationen. Begravingen av hennes mormor var såklart inte lika jobbig som hennes pappa. Men det var jobbigt. Moa grät först inte. Men när dom skulle ta sista farväl kom tårarna. Hennes saknad är evig och hennes räddsla är stark. Hon är än idag svag. Tårarna faller än idag ner för hennes kinder. Saknaden är evig...
