Ostsmula

Nu har det gått tre jobbiga år utan min pappa. Jag ska ta det hela från början. Det var år 2005. Vi var i ramsvik på en underbar semester. Eller iallafall början på den. Vi badade och mammas kompis var med dit. Det var jag, mamma och pappa. En dag var det en tipspromenad och vi alla bestämde oss för att gå den tillsammans. Den var lifsfarlig att gå. Hur tänker dom? Man skulle hoppa över stup (typ 5 meter djupa) och klättra på berg. Men iallafall. Jag och mammas kompis gick längst fram och pratade och mamma gick 2 meter bakom och pappa var bortom synhåll. Vi kom fram till en bänk och mamma sa: "Jag väntar på Thomas (min pappa). Gå ni vidare vi kommer ikapp." Så vi gick vidare och kom fram till berget. Mamma tyckte det var konstigt för pappa kom inte. Hon började gå tillbaka och kollade. Då låg han med huvudet mot en sten och blodet flödade. Hon skyndade sig och vände honom om och drog av sig sin kofta och tryckte emot. Som tur var kom flera och hjälpte till. Han hade ramlat mellen 2 berg på en stig. Mamma drog uppmobil ur fickan och gav den till en av dom andra. Dom ringde efter en ambulanshelikopter. Den kom snabbt på plats. Mamma ringde till sin kompis och sa att han hade ramlat och att det var allvarligt. Så hon fick tahand om mig. Hon sa till mig att en gubbe hade ramlat och att mamma och pappa hjälpte honom. Jag trodde på det. Sen när vi var tillbaka gick mammas kompis och pratade med ambulansen. Hon frågade ska jag säga sanningen om hennes pappa? Dom svarade: ja det är bäst så. Så det gjorde hon. Jag grät och grät hela natten. Jag var 7 år. Jag kunde inte somna. Jag grät hela natten. Nästa dag besökte jag och mamma sjukhuset. Och han fick redan då följa med hem. Vi blev lite förvånade, för han hade sytt 7 stygn i pannan så vi trodde att det skulle dröjja...Sen dess blev han aldrig riktigt samma person... Han var tröttare och anorlunda. Ett år senare lades han in på sjukhus.Jag kommer ihåg när jag kom hem från skolan och mamma satt i soffan och jag gick in. Hon hade tårar i ögonen och berättade att pappa var dödssjuk och kunde dö. Vi grät tillsammand länge. Han hade fått en inflamation i levern. Han var 11 jobbiga dagar på sjukhuset och jag var skitledsen och mamma med och alla mådde skit! 11 dagar på sjukhuset till det som inte fick hända hände. Han lämnade oss... Om han hade blivit frisk så hade han ändå haft lite kvar. Det var en kronsik inflamation. Det betyder att den aldrig hade fösvunnit. Jag fick gå in och se min pappa vara där. Tyst och stilla. Han var kall! Jag pussade hans hand. Jag älskade honom så otroligt mycket. Jag grät som mest nu. Vi var där i typ 5 minuter sen klarade jag inte mera. ungefär en månad efter var det bisättning. Jag fick se honom en sista gång. Jag ville inte mera! Jag ville bara dö! Jag var 8 år och ville dö. Jag pussade han hand och höll den i min. Jag ville aldrig släppa den! Men jag var tvungen. Det forsade tårar. Ett tag efter var det begravning. Pappa älskade en låt som heter "Season in the sun". Det var med. Det ska jag med ha på min begravning. Jag ska ha precis likadant som pappa. Jag lämnade massor av blommor till honom. Och jag grät. Men inte mest nu, mest grät jag på bisättningen. Efter allt detta så mådde jag bara skit! Jag hatade allt! Mig själv, mitt liv allt! Allt utom mina nära och kära. Jag ville bara dö.8/5-06 hände det! Det ofattbara för ett barn i 8-års ålder. Det som inte får hända. Men det hände. Livet var jobbigast då. Som tröst fick jag 2 råttor. Nagg-nagg och nagg-rumpan. Dom var naken råttor. Dom levde i 1 ½ år sen fick båda en hjärntumör. Dom fick som en böld med ett såt längt ut på huvudet. Vi hade inget annat väl än att avliva dom. Råttorna var riktigt speciella. Dom liksom förstog mig och stöttade mig. Dom var inte som andra råttor! Långt ifrån! Kort efter att dom hade gått bort så fick jag en Chinchilla. Det är en blandning mellan en ekorre, ökenråtta, koala och kanin. Han hatte Chillih och var grå och hade den mjukaste pälsen i världen! Han var vild och hoppade och skuttade. Han kunde aldrig vara still. Men en dag låg han bara där i sin bur. Mamma klappade honom men han var helt lugn. Hon tänkte: vad konstigt. Är han likadan när jag kommer hem från jobbet så åker vi till vetrinären. Och det var han. Lika lugn som innan kanske till och med värre? Men vi åkte till vetrinären. Han hade under temperatur. Dom sprutade in vätska så att chansen att han skulle överleva ökade lite. Och dom värmde honom under en värmelampa. Vi fick med honom hem i en handduk. Han höll inte värmen så värst bra ändå. Nästa dag gick han med bort. Ett tag senare åkte vi på besök hos mormor. Hon spydde och spydde. Vi ringde till sjukhuset. Vi åkte dit och mormor hade fått en blodförgiftning. Men det lyckades dom fixa som tur var. Men hade inte vi kommit just då hade det vart försent. En månad eller två senare lades hon in på sjukhus. Jag kommer inte på vad sjukdomen hon fick heter men hon gick snabbt ochså bort. Jag gick bara på hennes begravning. Jag grät inte under sångerna utan tårarna kom på slutet. När man skulle lämna en sista hälsning. Då blev jag vääldigt ledsen! Jag kommer alltid och ha ett stort hål inom mig. Jag kommer aldrig och bli hel igen! Ett tag efter allt detta flyttade vi, jag och mamma. Vi flyttade hit. Jag fick en hund som heter Joppan och hon finns även idag. Detta är bara sen i sommras. Och jag vill inte att folk ska hålla på och tycka synd om mig! Jag vill vara som alla andra. Så snälla var som om att ni inte vet något om detta. Jag försöker leva ett så normalt liv som möjligt även som det är svårt. Tänk på vad ni gör för jag vill inte må sämre än vad jag gör. Jag mår redan skit! Och detta var historian om mitt liv... ;(